Jag smyger runt i våra kvarter

och det känns nästan lite förbjudet.

Nja smyger gör jag inte, men tar en kvällspromenad. Det lyser i de flesta husen och jag kikar in. Spanar lite på grannarna.

Eller snarare deras inredning. Det är sällan någon rör sig öppet men baserat på vad jag ser i skenet av fönsterlampor, mysbelysning vid soffan eller spottar i köket bygger jag upp familjerna bakom fasaderna. Och när det rör sig, ja då är ju kvällen rätt tid att slänga ett öga på grannarna..

Jag är ju lite förutsägbar i mina promenadvägar. Samma gator från gång till annan. Samma fönster. Samma gulnade furutak. Sammetslampor i vardagsrummet. Högblanka köksluckor hos det nyinflyttade paret. Det är ungefär samma fönster i samma hus som lyser för jämnan.

Enkelt för någon med onda avsikter att kartlägga. Ikväll lyser det inte hos 48:an – vi slår till! Så det kändes bra när jag häromdagen fick reda på en grannsamverkansgrupp på FB.

Ok, tillbaks till spanandet. Det är kul att gå när mörkret lagt sig. Jag undrar om folk inser hur väl man ser in från den mörka kvällen ute till det svagt upplysta sovrummet. Till det vilda gestikulerandet vid matbordet en sen middag. Läxläsningen. Parning av strumpor i tvättstugan. Svettiga steg på löpbandet.

Och allt det här blir till små historier i mitt huvud. I några av husen känns det tom som att jag känner familjerna. På de få sekunder det tar att passera har de redan visat upp sig så till den grad att jag nästan kan berätta i förväg vad jag ska se på min passage.

Sen tänker jag att det är så mycket vi faktiskt kan veta om vänner omkring oss om vi bara observerar. Om vi känner in stämningar. Om vi tar oss tid att lyssna på det som inte sägs. Vi sänder så många signaler i det fördolda. Sånt som passerar förbi om ingen står vaken och fångar upp.

Där stack tankarna iväg …

Åter till promenaden. All villaidyll gör mig ibland smärtsamt medveten om att det är jag som bor i mitt hus. Själv med mina barn. I de andra husen, de flesta i alla fall, bor det par. Kärnfamiljer. Kanske stjärnfamiljer. 2 vuxna i vardagen. Det gör mig avundsjuk. Åtminstone om det är en ensam vecka. Då blir det än tydligare.

Nåväl, jag är ganska tillfreds med livet och så länge jag knappt lyfter ett finger för att åtgärda singellivet lär ju knappas något hända.

Förresten undrar jag om tonårsfamiljen runt hörnet har koll på att det stått en mjölktetra bakom köksgardinen i säkert en månad.

Advertisements

Taggat:,

One thought on “Jag smyger runt i våra kvarter

  1. Louise 25 oktober, 2014 kl. 03:49 Reply

    Så gör jag med, fönstertittar i ögonvrån. Tankarna spinner iväg, det ser nog ofta trevligare ut från utsidan än vad det verkligen är. Jag undrar ofta hur vi uppfattas av de som slänger getögon in i vårt hus:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: