Varför hittar du inte på nåt

när du inte har barnen?

Den frågan får jag ganska ofta. Och jag vet inte hur jag ska svara. För att det inte ska bli fel. För jag vill inte ha något tycka-synd-om-syndrom. Det är inte synd om mig.

Jag gör definitivt saker när jag inte har barnen. New York står på agendan. Playitas lika så. Jag var i Prag i somras.

Men på de vanliga helgerna med jämna veckonummer, då har frågeställarna rätt. Då gör jag inte så mycket. Jo, röjer hemma. Shoppar lite. Tränar kanske. Och hänger med på fotbollscuper, bandymatcher och gympaträningar.

Fast kvällarna är sällan bokade. Jag har inte en uppsjö av singelkompisar, dejtandet är så gott som obefintligt och vänner som lever i kärnfamilj, ja om de inte har soffhäng med egna lilla gänget så är det / verkar det vara partillställningar som gäller. Det låter som ett bittert konstaterande men så är det inte.

Det är ett konstaterande. Punkt. Jag bjuder in vänner i olika konstellationer så jag tycker jag bjuder till. Men att bjuda in mig själv till andra. Nej förutom till syster så får det vara.

Märkt: inte uppbokad