Ryggsäck. Ok. Ansvar.

Äldsta kusinen i en skara om 11. Idag förvaltar han farfars gård.

Äldsta barnet i en kull om 2. Det är jag. Jag sitter på en massa saker som är just saker.

Äldsta kusinen i en skara om 3. Hej hej, jag igen.

Det spelar ingen roll hur många man är i konstellationen. Offerkoftan, och ansvarsoket, åker på om man är äldst. Jag tror det är ofelbart.

Ibland undrar jag om min äldsta kusin driver gården för att han och hans fru vill. Eller för att de känner att de måste. För att han förväntades tas över gården. Efter sin far. Som tagit över efter sin far. Jag hoppas de behåller gården för att de tycker det är roligt. För att de känner för gården. För att de älskar att se Hugo3, Nallis, 9010, Musse och och alla andra glida runt i hagarna och njuta av dagen.

Jag hade, tills idag, ett självpåtaget ansvar för 5 vapen. 1 hagelbössa, 3 älgstudsare, och en mauser. Jag trodde jag skulle ta en jägarexamen, och via den skaffa mig licens för pappas vapen. Jag kände mig manad att göra det. Eftersom jag någonstans berättat för pappa att jag tänkte ta en jägarexamen. Eftersom jag är skytt sedan länge. Eftersom jag är äldsta barnet. Men nu är tiden ute. Och jag är inte behörig att förvalta pappas vapen.

Vapen är inga leksaker. Vapen är på riktigt. Och licenspliktiga. Och polisen har stenkoll. Så på måndag går vår dispens ut för att förvara vapnen hos mamma. Och tillslut tog jag ett beslut att avyttra. Idag har jag har varit hos en vapenhandlare. Han förstod mitt sentiment. Han hanterade vapnen på det sätt som pappa hade gjort. Som pappa hade förstått. För vapenhandlaren var det inte bara 5 vapen. Han förstod vad jag gick igenom. Han såg vapnen.

Jag har tagit ett steg emot att rensa oken. Att lyfta dem. För de ger inte mervärde. Jag tyngs av dem. Det gäller vapnen. Det gäller en soffa och 5 stolar i gustaviansk stil som bara står. Tillverkade av gårdens snickare på Klinga där mormor växte upp. Silverbestik förstora att stoppa i munnen. Som ligger i en låda. Även dem från mormor. Jag måste rensa. Måste inse att jag kan minnas utan att ta på sakerna. Inse att det måste inte vara JAG som förvaltar. Men det är svårt. Det är fruktansvärt svårt att släppa taget om det som varit. Att låta länken till de som inte finns med oss längre gå. Att tänka att kedjor måste inte vara fysiska. Att minnet kan leva i alla fall.

Det är historia. Vem förvaltar historien?

Annonser

2 thoughts on “Ryggsäck. Ok. Ansvar.

  1. Susjos 24 juli, 2013 kl. 12:13 Reply

    Du har så rätt. Minnet lever kvar i alla fall!!!

  2. Lidingömamman 24 juli, 2013 kl. 09:53 Reply

    Jag förstår verkligen vad du menar. Det är bara så svårt att ta tag i saken och ”vad ska de andra säga” och speciellt jobbigt är det mot de som inte längre finns med oss. Tyvärr är det så att mina ok läggs på mina axlar från de som jag verkligen älskar och de förstår nog inte hur jobbigt det blir för mig. De har alltid haft samma ok att bära och nu lyfter de över dem på mig. Tänk vad mycket lättare livet skulle bli om vi bara kunde prata med varandra om det och jag hoppas att jag inte kommer att ge vidare mina ok till mina barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: