Du är så stark

Du är så stark

Så sas det när vi sagt hej då. I ett sms. Då ville jag vara liten och bli tröstad. Kramad. Omhändertagen.

Vi träffades ett gäng tjejer häromkvällen. Ett gäng som känt varandra i snart 5 år. De fanns alla runt mig när O drog, i olika grad.

Vi har följt varandra under åren. Vi träffas ett par gånger per år hela eller större delen av gruppen. Och då pratar vi. Om våra barn (som förde oss samman). Om jobb. Om männen. Eller brist på dem. Om vänskap. Om stort och smått i vardagen.

Vi har alla våra olika ups and downs. Saker som tynger. Ljusglimtar. Och för oss, som för de flesta småbarnsföräldrar, är det så svårt att räcka till. Att få tiden att räcka till allt man måste göra. Bör göra. Vill göra. Längtar efter att göra.

Jag känner mig otillräcklig när jag har barnen. Otillräcklig i min tid. I min ork. I min kärlek. Jag råddar träningar och matcher. Lunchmatsäckar. Hämtning och lämning på dagis. Tvätt. Matlagning. Läxor. När jag har barnen. Alla de här sakerna man gör varje vecka när man delar vardagen med en annan vuxen. Barnens andra förälder. Som jag gör bara varannan vecka. Men då är det förstås 110%.

Men att detta skulle visa att jag är stark? Nej, det är ren självbevarelsedrift. Jag är inte stark. Jag kraschar på kvällen när barnen ligger. När tvätten är undanplockad. Frukostbordet dukat. När jag strukit ett eller två samtal från att-göra-listan. Inte för att de är utförda. Utan för att jag helt enkelt inte orkar.

Det är inte fråga om att ta på någon offer-kofta när jag konstaterar det som står skrivet. Det är verklighet. Den är tuff. Och jag är inte stark. Men jag står upp. När jag är bland folk. Bland vänner rasar jag ibland. Men till vilken nytta? Det är inget extremt liv jag lever. Jag delar min vardag med många. Många som har det bra mycket tuffare än jag.

Du är så stark.

Jag kanske är det. Fast jag inte ser det. För att det är min vardag. Eller så är det överlevnad.

Annonser

Taggat:,

One thought on “Du är så stark

  1. Ko 3 augusti, 2013 kl. 03:26 Reply

    Det blandas lätt ihop det där.. Att överleva och att vara stark. Samtidigt som att vara stark inte förutsätter att man aldrig bryter ihop. Stark för mig är att ta an allt med så lite gnäll, våga be om hjälp och bryta ihop när det finns möjlighet. Styrkan är väl just den där förmågan att bara gå vidare, att inte stanna och säga nej nej nej jag klarar det inte. Utan att göra det. All den där vardagen och all den där överlevnaden, för att sen komma ut hel på andra sidan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: